Ultramodernt möter historiskt i Trädgårdsföreningen
James Hitchmough och Phil Askew har båda varit med och format den mest moderna stadsparken i Västeuropa i nutid; Queen Elizabeths park i London i samband med OS 2012. James Hitchmough som är professor på Sheffield Universitet står för banbrytande idéer och leder just nu trenderna inom den gröna stadsutvecklingen. I samband med Gothenburg Green World gästar de båda engelsmännen Trädgårdsföreningen i Göteborg för att sätta sin prägel på delar av parken.
Det blir ultramoderna parkidéer som möter 1800-talets formspråk! Trädgårdsföreningen är ju känd som en av Europas bäst bevarade 1800-talsparker och parkminnesförklarad sen över tjugo år – och duon Hitchmough/Askew kommer med influenser från det senaste inom landskapsarkitektur. Främst är det tapetgrupper och andra historiska blomstergrupper som nu får sin kontemporära och betydligt mera naturistiska tolkning.
LÄS MER om Tapetgrupper från Byggnadsvårdsföreningen
En av det sena 1800-talets mest karaktäristiska företeelser var stora arrangemang med blomstergrupper och tapetgrupper.
Blomstergrupperna – flera tillsammans i en sammanhängande form, där växterna planterades i bårdformationer med höga växter i mitten omgivna av lägre i rader eller ringar omkring och med kontrasterande färger, gärna komplementfärgerna, intill varandra.
Tapetgruppen – mer intrikata mönsterformationer där mönstret ”ritades” med mer lågväxande arter i olika färgkombinationer. Benämningen tapetgrupp i Sverige kommer från tyskans Teppich, matta, och syftar på den orientaliska mattans yttäckande mönster. I England kallas de i enlighet med detta för Carpet beddings.
Växtmaterialet bestod främst av ettåriga blommor, ofta med en exotisk växt, agave eller palm i centrum. Idag ses dessa ettåringar inte som något märkvärdigt ur hortikulturell synvinkel, det är pelargoner och petunior, lobelior, och verbenor tillsammans med lågväxande marktäckare och suckulenter som var möjliga att ”brodera” med. Men färgerna var klara och intensiva och sorterna rikt varierade. Även perenner som knölbegonior, fuchsior med mera användes i planteringarna, men dessa fick naturligtvis övervintras inomhus.
En modern stadspark
Olympic Park, eller Queen Elisabeth Olympic Park som den egentligen heter, är den jättelika parken i Londons östra delar som skapades i samband med OS, för bara drygt tre år sedan. Den har kallats den största urbana parken i brittisk historia sen viktoriansk tid, alltså på över 150 år – och den representerar motsatsen till Trädgårdsföreningens betydligt mera formella 1800-talsideal. Ytorna i Olympic Park är enorma och innehåller även våtmarker, ängar och vilda delar som bjuder in djurlivet
James Hitchmough, är professor i hortikulturell ekologi vid universitetet I Sheffield. Han har med sina nyskapande idéer kring ekologiska ängsplanteringar i urban miljö varit en av nyckelpersonerna bakom den olympiska parken.
Phil Askew var också mycket tidigt på plats i Olympic Park. Han är landskapsarkitekt med inriktning på hortikultur och urban design och engagerades i London redan 2008. Både under OS och nu efteråt är han driftsledare för parken och dess fortsatta utveckling, numera under London Legacy Development Co. Han har samarbetat med formgivare som Sarah Price och Piet Oudolf m. fl.
Tillsammans kommer Hitchmough och Askew att ge sina moderna tolkningar av Trädgårdsföreningens historiska tapetgrupper och sommarens fontänrabatt. Formen förbli densamma med innehållet kommer garanterat att påverkas av de nya influenserna för stadsutveckling. En trend där vilda växter och naturlika planteringar blivit alltmera centrala.
Hitchmough har dessutom fått äran att inviga den gröna gestaltningen av Götaplatsen som White arkitekter har gjort. Samma dag, den 4 juni, invigs idéträdgårdarna längs Avenyn på temat grön stadsutveckling.
Från wasteland till park
Både James Hitchmough och Phil Askew har varit djupt involverade i tillblivelsen av den nyskapande Olympic Park. Utgångspunkten var minst sagt utmanande. Av ett förorenat industrilandskap gjordes enorma satsningar för att skapa en park kring de olympiska arenorna inför sommar-OS 2012. Arbetet inleddes med att rena 2 miljoner ton förorenad jord. Ledorden var biodivesitet och hållbarhet. 4000 träd planterades, liksom 300 000 våtväxter, 150 000 perenner, 60 000 lökväxter. 525 fågelholkar och 150 fladdermusholkar sattes upp. Den ekologiska handlingsplanen omfattar även fiskar, ormar, paddor, grodor – och uttrar.
Efter OS har parkens grönytor nästan fördubblats och består idag av närmare 100 hektar (en kvadratkilometer) spektakulära trädgårdar, ängar, våtmarker, träd och till och med en återskapad flod.
Sortrika ängar
Parken består av två delar: Södra delen som är mera urban med planteringar som The 2012 Gardens av bl. a. Sarah Price, en av Englands ledande trädgårdsformgivare. Inför OS skapades den 800 meter långa Olympic Gardens och nyskapande trädgårdsdesign från fyra olika geografiska zoner: Europa, Nordamerika, Asien och Sydafrika. Sarah Price’ bidrag ”The Great British Garden” bestod tre olika delar, motsvarade de olympiska medaljvalörerna: Brons, silver och guld. Även Sarah Price är alltjämt en viktig del av teamet som fortsatt driver och utvecklar Olympic Park.
Parkens norra del är vildare är kanske den mest innovativa med 20 hektar (200 000 kvm) sortrika ängar och olika slags woodland. Och det är här James Hitchmoughs stora insats kommer in. Han var involverad i det stora restauraringsarbetet av platsen redan från start och med sitt 30 år långa forskningsarbete kring vilda växter och ängslika planteringar har han haft stort inflytande på parkens utveckling.
Hitchmough har utvecklat en helhetsmetod för ängslika planteringar där ekologi, drift och underhåll är integrerade i designen. För att skapa långblommande, intressanta, miljövänliga och lättskötta planteringar har han sökt växter över hela världen under många decennier. Förutsättningen är perenna växter och frösådda planteringar som skräddarsys för varje plats och användarens behov.
Förnyad landskapsdesign
Växter med olika egenskaper har hämtats från bland annat Nordamerikas prärie, Sydafrikanskas gräsmarker, ängar i Kina och Korea – och givetvis från Europas alla hörn. Framgångsreceptet består framför i stor variation och att växterna sås mycket tätt. En perenn ängsblandning av Hitchmough kan innehålla 30-40 olika arter från vitt skilda världsdelar och sås ibland så tätt som 100 plantor per kvadratmeter.
Resultatet blir bländande vackra ängsplanteringar som behöver mycket litet underhåll. Den täta vegetationen minimerar ogräset och maximerar djurlivet som hittar gott om gömställen. Eftersom sorterna är så varierade med olika blomningstid kan ängarna hållas vackra under nästan hela växtsäsongen. Skötselunderhållet är litet, upp emot 60 procent lägre jämfört med konventionella planteringar. På vårvintern slås planteringen och eftersom växterna är perenna återföds den efter några veckor, nästan utan nya investeringar. Initialkostnaderna är också betydligt lägre jämfört med konventionella planteringar, fröer är ju mycket billigare än plantor.
Genom att utgå från vildsamlade fröer har Hitchmough hittat nya sorter som kan fungera i modern landskapsdesign. Det är växter som hittills inte har använts i England eller Västeuropa, men som har potential i modern landskapsdesign. Stilen är naturalistisk och bryter effektivt mot det urbana landskapets hårda miljöer med byggnader, gator och trafikleder. Det är en form av komplex naturalism som hämtat inspiration i naturens egna ekologiska system.
Hitchmough har gjort ängslika planteringar både i Wisley Park och i de botaniska trädgårdarna i Oxford respektive Cambridge. Han har även varit engagerad i det omtalade Eden Project i sydvästra England, samt gjort prärieträdgårdar tillsammans med bl. a. kände engelske trädgårdsdesignern Tom Stuart-Smith
Det är dessa nya idéer för stadsutveckling och hållbarhet som kommer att sätta sin prägel på sommarens historska rabatter i Trädgårdsföreningen – ett möte där den moderna och den historiska stadsparken kan inspirera varandra.